Dick Erixon:
Pär Nuders vision slutar i polisstaten

Här är underlag till föredrag framfört på Kärsögårdens kursgård 19 mars 2005, med Liberala studenter som arrangörer.

Tack för att jag får chansen att träffa er. Ska hålla mig relativt kort, så att vi kan diskutera, för jag är nyfiken på var ni står. Det är nämligen så att folkpartiet är en viktig barometer på var Sverige ligger opinionsmässigt. Och det sagt inte bara för att fjäska:

När Bengt Westerberg var marknadsliberal följde centerpartiet och kristdemokraterna efter och vi fick en borgerlig regering 1991. När Bengt Westerberg sedan blev socialliberal, vilket för mig är en omskrivning av socialist, traskade centerpartiet och kristdemokraterna med, och det blev naturligtvis socialdemokratisk valseger. (Något förenklat, men ändå…)

Eftersom alla vill kalla sig liberaler, men få tycks veta vad det innebär, sneglar man på folkpartisterna som i Sverige anses vara de mest trovärdiga uttolkarna av denna i ord alltid hyllade - men i handling alltid bedragna - ideologi.

Eftersom folkpartiet har detta tolkningsföreträde hoppas jag i era synpunkter kunna ta pulsen på opinionsläget i parti-Sverige…

Okej. Temat för mitt pass är Trycket på välfärdsstaten.

Läste ni nye finansminister Pär Nuders debattartikel häromveckan? Rubriken var Välfärden undermineras av gigantiskt skattefusk. Det är ingen slump. Jakten på skattefusk kommer att stå i centrum för socialdemokratin framöver. Jag ska försöka visa varför han landar där.

I boken Frihet - samtalen fortsetter, som i vintras gavs ut av den nya norska tankesmedjan Civita, medverkar jag med kapitlet Är vi rädda för frihet? Man skulle kunna se Pär Nuders debattartikel som en replik på mitt inlägg. Men en mer riktig beskrivning är att Pär Nuder, på samma sätt som mig, fastnat vid de häpnadsväckande fakta som finns i finansdepartementets långtidsutredning 2003/04 (bilaga 7: Alternativ finansiering av offentliga tjänster, SOU 2003:57).

Pär Nuder förstår också att trycket på välfärdsstaten växer och att nuvarande politik inte räcker till. Han kommer naturligtvis till helt andra slutsatser än vad jag gör, men vi diskuterar åtminstone samma fenomen i tiden. Men vi tar det från början:

Jag ser fem faktorer som gör att välfärdsstaten fungerade väl under 1900-talet men inte kommer att hålla på 2000-talet.


1. Förväntningarna stiger snabbt
Människors krav på välfärdstjänster blir allt större. Förr var människor tacksamma för att alls få träffa doktorn och för att man vid arbetsskada och sjukdom fick viss ersättning för förlorad arbetsinkomst.

Inte så längre. Nu är kraven på välfärdsservice enorma.

Etablerad ekonomisk teori slår fast att när människors allmänna levnadsstandard förbättras, stiger kraven på välfärdsservice mer än på materiella ting. Långtidsutredning ger konkreta belägg på detta: amerikanen satsar dubbelt så mycket av sin konsumtion (exklusive fritid) på välfärdstjänster än vad svensken gör. Långtidsutredningen sammanfattar:
I USA väger välfärdstjänsterna t o m tyngre i den totala konsumtionen än i Sverige. Det framgår av tabell 4.3, där hälso- och sjukvård, utbildning och övriga offentliga tjänster tillsammans svarar för 64 procent av all konsumtion exklusive fritid, samt av tabell 1.1 som visar 36 procent offentliga tjänster av den totala konsumtionen i Sverige. På de inkomstnivåer som man har i USA och som ligger en bra bit över inkomsten per capita i Sverige efterfrågas således mer av det som i Sverige produceras i den offentliga sektorn.
USA I USA går 64 procent av all konsumtion,
exkl fritid, till välfärd.
Sverige I Sverige går bara 36 procent av all konsumtion, exkl fritid, till välfärd.


Cirkeln för USA är större eftersom de har betydligt högre BNP och levnadsnivå än Sverige (vi ligger på index 109 inom OECD, USA på index 144, se mer här).

Trots bättre ekonomi och betydligt lägre skatter och mindre offentlig sektor lägger alltså amerikanen dubbelt så mycket på välfärd. Skälet är att medborgarna där får behålla sin lön och när lönerna stiger blir de mjuka frågorna, välfärd och trygghet allt viktigare. Man kan inte lägga hur mycket som helst på mat, kläder, bilar och bostad. Människor som bestämmer över sin egen plånbok satsar, frivilligt, på välfärd.

Detta visar att människors strävan efter trygghet är stark - också i ett land med stor frihet och liten stat. När levnadsstandarden stiger ökar efterfrågan på trygghet mer än på prylar. I USA kan medborgarna frivilligt lägga sina resurser på den trygghet man själv finner mest angelägen. Paradoxalt nog är medborgarna i USA mer fria att lägga mer av sin konsumtion på välfärd och trygghet än vad vi är i Norden.

Långtidsutredningen skriver torrt att konsumtionen av välfärdstjänster i USA ger ”ett sannare uttryck för efterfrågan än den till nästan helt och hållet politikerstyrda konsumtionen i de europeiska välfärdsstaterna”. Hur tar sig denna efterfrågan på mer välfärdsservice uttryck i våra länder? Jo, det är den som vi ser i opinionsmätningarna om viljan att betala mer i skatt.

Människor utgår ifrån att deras krav bara kan förverkligas genom högre skatt. Till skillnad från amerikanerna har vi som medborgare och familjer avhänt oss makten att själva bestämma över vår konsumtion.


2. Mångfald i livsstilar kräver flexibilitet
På bara några årtionden har vi medborgare blivit betydligt friare. Inte ekonomiskt, men väl i kulturellt hänseende. Vi behöver inte följa traditionerna och de gamla auktoriteterna - kyrkans präster, brukspatroner och direktörer, politiska ledare och fackföreningspampar - har ett allt mindre inflytande över hur vi medborgare lever vår vardag. Genom invandringen, den kraftigt ökade jämställdheten och den sexuella frigörelsen har mångfalden blivit mycket större än förr. Välfärdsstaten fungerade väl så länge en standardlösning kunde utformas utifrån gemensamma utgångspunkter. Men så är det inte längre.

Mångfalden innebär att människor prioriterar väldigt olika. Vissa tycker att vissa tjänster är viktiga, medan de för andra är ointressanta. När de gemensamma normerna bryts upp blir det mycket svårt för EN stat att praktiskt kunna tillgodose alla önskemål. Hittills har politiker prioriterat åt folket och avgjort vad som är viktigt och inte. I vår tid kan överheten, hur välmenande den än vill, inte göra valen åt oss. Vi är nu för olika. En centralstyrd välfärdsstat kan inte tillgodose flexibilitet.


3. Rättigheter utan kostnadsmedvetande
En annan faktor bakom de högre kraven på välfärdsservice är framdriven av välfärdsstaten själv: politiker har i årtionden talat om sociala förmåner som rättigheter.

När kraven på välfärd kläds i moraliska termer, som rättigheter blir naturligtvis kravställandet extra påstridigt därför att den som anser sig ha rätt till något, för det första, inte behöver vara tacksam, för det andra, inte behöver bry sig om vad kostnaden är för den service man kräver. Man behöver inte heller kompromissa eller fundera på om andra människor har större behov än mig. Har man rättigheter, har man rätt.

Detta tänkande har gjort oss medborgare okunniga om vilka de faktiska kostnaderna är för de sociala förmåner vi tar för givna. Det naturliga resultatet blir att man inte värdesätter sjukvård och andra tjänster. De är ju gratis! När sociala förmåner anses vara kostnadsfria och obegränsade nyttigheter blir självfallet trycket på dem extremt stort.


4. Skattehöjningar ger inga nya pengar
Men det är väl bara att fortsätta höja skatterna? Under hela 1900-talet har skatterna successivt kunnat höjas för att tillgodose nya sociala behov.

Men erfarenheterna visar nu att skatterna inte går att höja mer. I OECD-länderna slår man i taket vid ett skattetryck på 40 procent av bruttonationalprodukten och i de nordiska länderna vid 50 procent. Om skatter höjs över detta tak blir resultatet inte högre intäkter till staten, utan lägre.

För att ta ett exempel: när Sverige 1997 höjde cigarettskatten med över 50 procent resulterade det i lägre skatteintäkt till staten än före höjningen. Smugglingen hade snabbt blivit så omfattande att man året därpå sänkte skatten. Även om skattehöjningar på exempelvis arbete inte får lika snabb och dramatisk effekt, är den underliggande dynamiken densamma: höjningar ger allt mindre till staten i kronor räknat.

Även om det finns en opinion som på ett politiskt plan accepterar mer skatter är det omöjligt att höja dem av ekonomiska skäl. Höjningar ger inga nya pengar till staten. Höjningar blir kontraproduktiva.

Vi kan alltså - äntligen - se slutet för skattehöjningar som lösningen på alla samhällsproblem.


5. Arbetsmoralen som försvann
En femte faktor som i vår tid minskar statens möjligheter att samla in resurser finns på det moraliska planet. Högskattestater är bara möjliga om människor, trots skatterna, fortsätter att arbeta och vara produktiva. Välfärdsstaten förutsätter således en hög arbetsmoral.

I Norden fanns en sådan i det förindustriella samhället av den enkla anledningen att våra folk inte, som på kontinenten, har en historia av livegenskap. Vi härstammar ur generationer av fattiga, men fria bönder. Lönen för mödan av allt slit har varit påtaglig för var och en. Det har varit meningsfullt att arbeta.

När välfärdsstaterna började expandera fanns denna arbetsmoral kvar. Det tar tid att förändra kulturella mönster som sitter djupt. Därför fortsatte människor att arbeta, även om bidragssystem successivt gjorde det möjligt att med bibehållen standard slippa arbeta. Politikerna kunde göra systemen mycket generösa eftersom få medborgare tog vara på möjligheten att utnyttja dem.

Men med tiden och för varje ny generation har arbetsmoralen tunnats ut. Välfärdsstatens bidragssystem har urgröpt rationaliteten som arbetsmoralen bygger på. Insikten om att arbete inte längre är lönsamt har börjat sjunka in. Allt fler utnyttjar de bidragssystem som finns. Och varför skulle de inte göra det? Varför arbeta om man kan nå samma levnadsnivå utan att göra ett handtag? Medborgare som lever på bidrag handlar ytterst rationellt. Den kulturella frigörelsen har alltså påverkat också välfärdsstatens auktoritet.

Felet ligger hos de politiker som gjort denna "livsstil" möjlig. Generösa villkor för arbetsfria inkomster leder ofrånkomligen till att fler lever på bidrag och färre är i arbete. Statens kostnader stiger och intäkterna sjunker.

Välfärdsstaterna har skapat handlingsmönster som underminerar den moral välfärdsstaten bygger på. Välfärdsstaterna har med andra ord grävt sin egen grav.


Pär Nuder trotsar naturlagarna
Finansministern är medveten om detta kolossala tryck från alla håll mot välfärdsstaten. Men diskuterar han i kloka banor om vad politiken borde handla om? Svaret på punkt 1 borde vara att bejaka privata alternativ, på punkt 2 att skapa avgiftssystem som gör att medborgarna respekterar vad tjänsterna faktiskt kostar, på punkt 3 stänga dörren för skattehöjningar och på punkt 4 sätta upp nya mål som innebär att arbetsmoralen främjas.

Nej. Han förordar inte liberala lösningar som ger medborgarna större ansvar att själva prioritera mellan alla de olika välfärdstjänster som finns. Han vill inte att människor ska kunna välja - och välja bort - välfärdstjänster. Finansministern vill att politikerna ska fortsätta bestämma vilken välfärd som medborgarna ska ha. Han står för standardlösningar i en tid då människors mycket olika livsstilar ställer höga krav på flexibilitet och mångfald i välfärden.

Vilken är då hans svar på hur det ökade trycket mot välfärdsstaten ska lösas? Mer kontroll! Intensivare jakt på skattefuskare. I förlängningen handlar det om angiverisystem och hårdare statlig övervakning.

Jag ryser vid tanken på vart detta leder. Om skattnivån höjs från 50 till 60 procent av BNP krävs en enorm kontrollapparat för att få in skatterna. Och även om man delvis skulle lyckas - vi svenskar är underdåniga - skulle resurserna ändå inte räcka för de enorma förväntningar som rättighetstänkande leder till. Med Pär Nuders logik blir svaret: ännu hårdare kontroll. Ju sämre välfärdsstaten tillgodoser förväntningarna, desto ”effektivare” måste skatteindrivningen och bidragsgranskningen bli.

Som jag ser det finns inget större hot mot välfärden och tryggheten än den offentliga sektorn och dess försvarare. Om de får hållas är resultatet givet: en polisstat, men utan välfärd.